Spädbarnskoliken, eller tremånadskoliken, inträffar vanligtvis under ett spädbarns första tre till fyra levnadsmånader och yttrar sig genom ihållande gråt, gnäll, motorisk rastlöshet och benkramp. Vid besök till barnläkare säger sig föräldrar till drabbade bebisar ha en känsla att barnet har smärtor.
Redan 1954 publicerade Wessel m.fl., i tidskriften Pediatrics, en definition på så kallade ”Colicky Infants”. Denna skiljde mellan ”Wessel-kolik” och ”icke-Wessel-kolik”. Med ”Wessel-kolik” menar man när en bebis gråter eller gnäller minst tre timmar under minst tre dagar per vecka. Inträffar detta mer sällan talar man om en ”icke-Wessel-kolik”. Denna definition är giltig än idag och bidrar till att skapa objektiva kriterier.
Beträffande spädbarnskolikens frekvens och förekomst ger olika studier väldigt olika prevalens. En skandinavisk studie (Canivet m.fl., 2002) fastställer en prevalens på 9,4 %, med 2,3 % Wessel-kolik. Betydligt högre procenttal anger en turkisk studie (Ciftci m.fl., 2007) med en total prevalens på 75,8 % och 51,1 % ”Wessel-bebisar”. Slutligen ska vi också nämna en studie från Iran (Talachin m.fl., 2008), enligt vilken 20,4 % alla spädbarn lider av Wessel-kolik.
Det går bara att spekulera över skälen för sådana stora skiftningar. Eventuellt kan det ligga genetiska resp. etniska orsaker bakom, men även olika praxis inom spädbarnsvård (t.ex. i maten) är en tänkbar motivering. Slutligen skulle det också vara möjligt att hänföra svängningarna till humörsvillkorliga subjektiva uppfattningar.
Över spädbarnskolikens uppkomst går det hittills bara att spekulera. Det har gjorts olika förklaringsansatser med helt annorlunda perspektiv. Talrika forskningsarbeten ser på spädbarnskoliken som ”beteendeproblem” eller t.o.m. som ett stadium i den tidiga barndomens utveckling. I detta sammanhang nämns ofta även samverkan mamma-barn. Ett annat förklaringsförsök betraktar spädbarnskoliken i första hand som ett ”matproblem”, vilket ofta vilar på hypotesen att bebisar som inte ammas drabbas av spädbarnskolik ungefär två gånger så ofta som bebisar som ammas. I flera forskningsarbeten nämns också en ”allergisk uppkomst” (t.ex. genom bovint IgG). Slutligen tolkas spädbarnskoliken ofta också som ”luft- resp. gasproblem”, då det i drabbade bebisar ofta observeras en uppsvälld buk.
Generellt kan man säga att spädbarnskoliken i flertalet fall är övergående och därmed försvinner mellan den fjärde och sjunde levnadsmånaden. I en del studier fastställdes det emellertid att bebisar med långvarig spädbarnskolik mer benägna att ha beteendeproblem och efterföljande besvär. Enligt en svensk studie (Canvet m.fl., 2000) visar det sig i drabbade barn, upp till fyra år senare, oftare negativa känslor, ätproblem och magsmärtor. En studie från USA (Neu m.fl., 2002) fastställde att tidigare drabbade barn, fortfarande vid skolstarten visade inadekvata stressreaktioner i vissa situationer. Mot denna bakgrund verkar en behandling vara helt nödvändig.